19 år har gått

För 19 år sen idag så kom det där ödesdigra samtalet som jag allra helst hade velat sluppit att få. Samtalet handlade om morfar. Min älskade morfar, min hjälte min bästa vän hade drabbats av en hjärnblödning.

När jag fick samtalet så var jag instängd vid psykiatrin i Umeå. Jag minns det så väl. Hela den dagen gick åt att fundera, tänka och hoppas på det bästa. För visst kunde under ske? Min läkare jag hade på avdelningen vid den tidpunkten sa till mig att han kommer nog klara sig. Jag försökte själv intala mig själv det. Jag väntade spänt hela den dagen på att någon skulle ringa mig för att berätta läget. Att allt kanske bara var ett stort skämt.

Mormor och Berit hade fått kasta sig i bilen och ilfart köra ner till Bollnäs. Dem befann sig ju i Sollefteå då. Så polisen hade fått söka dem.

Jag tänkte på mormor, hur hon mådde. Jag var allmänt orolig. Kunde inte riktigt slappna av. Jag ringde Birgitta ett flertal gånger för att kolla om dem hade hört något, tårarna bara rann. Ångesten var så påtaglig hela den dagen. En dag som aldrig tycktes ta slut.

Jag minns allt som om det vore igår, i förrgår eller förra året. Men det har alltså gått 19 år sedan som detta hände. 19 år! Jag kan inte ta in det. Det är svårt att förstå.

Den natten sov jag väldigt väldigt oroligt men med kroppen full av mediciner. Dagen efter så får jag så det där samtalet jag absolut inte ville ha. Det där samtalet som jag inte kunde hantera. Samtalet som kom kl.07:00 den 5/12 2002 där Birgitta säger att morfar inte fanns.

Jag satte mig upp i sängen och bara skrek rakt ut! Det fick inte vara sant! Nej det kunde inte vara sant! Inte morfar. Nej nej nej! Men jo, det var sant. Det absolut värsta samtalet jag någonsin fått. Sen den dagen har jag inte kunnat sova med mobilen avstängd eller på ljudlös. Rädd för att något ska ske. Det samtalet har verkligen satt djupa sår inom mig. Jag verkligen inte beredd. Men hur kan man någonsin vara beredd?

Den dagen blev kaos. Jag slog sönder blomkrukor. Kastade allt runtomkring mig, jag kände mig så fruktansvärt arg och ledsen. Hur kunde han bara försvinna så där från mig, från oss? Han skulle ju leva i all evighet, precis så som hjältar gör. För det ska ju mormor göra. Mormor ska leva i all evighet. Visst? Hon är ju också en hjälte och hjältar dör inte. För det gör dem ju inte i böckernas och filmernas värld.

Nu så här i efterhand kan jag känna att det var en jäkla tur att jag ändå var inlåst på psykiatrin, vem vet vad som annars hade hänt. Nu hade jag människor runt mig hela tiden. Så jag kunde ju inte skada mig själv i alla fall. Jag önskar att jag hade fått säga tack till den grymma personalen som hanterade allt så jäkla bra! 🙏🏻

Men jag var fortfarande ledsen, jag satt i Umeå och dem var i Bollnäs. Jag ville ju vara med dem, jag ville krama om min mormor, hårt och länge. ❤️

Tankarna snurrade, hur skulle mormor klara sig, vad skulle nu hända med allt? Skulle livet stanna upp nu? När skulle begravningen ske? Hur skulle jag ta mig dit? Skulle jag orka? Skulle jag få åka? Allt hängde på mig och mitt mående. Men jag hade bestämt mig, jag skulle säga hejdå till morfar, eller ja inte hejdå utan på återseende.

Den 13/12 var begravningen. Jag minns ingenting av den. Det är som ett stort svart hål. Jag minns inte vad prästen hette, vart vi satt, vilka som var där och vilka låtar som spelades. Allt är som en enda stor dimma. Jag var i och för sig fullproppad med diverse mediciner för att jag ens skulle klara av att vara med.

Jag saknar min morfar, varje dag i 19 år har jag väntat på att han skulle komma tillbaka och säga att det var ett skämt. Men det är inget skämt. Jag vill fortfarande kunna ringa han.

Jag minns hans röst. Jag minns doften av honom. Hela han minns jag, jag minns hans omtänksamma sätt att vara just han på. Jag minns hans skratt och hans kramar. Jag minns alla de gånger jag höll honom hårt i handen när vi skulle gå för att mata änderna. Jag minns hans lugna sätt när han trots allt hade mycket att göra.

Han visade aldrig att han var stressad. Han var den lugnaste och coolaste snubben jag visste. Jag saknar dig, oss och allt däremellan! ❤️

Morfar jag älskar dig! Kommer aldrig aldrig någonsin glömma dig hur många år det än går. En dag så ska vi mötas igen. Tills dess så ska jag kämpa. För det hade du velat. Du hade velat att jag skulle kriga. Du hade velat se mig glad. Jag ska göra dig stolt. Stoltare än en tupp!

Under tiden jag har suttit och skrivit detta så har jag samtidigt valt att spela Boeves psalm i bakgrunden. För det var och är din och mormors låt. Och den är ju lite speciell på så vis, Bo var ju ditt namn och Eve är mormors, Och denna spelades på din begravning. Det har dem berättat för dig. ❤️🥺

Nästa år är det 20 år sedan. Usch, jag vill inte tänka så. Vill inte känna, men jag är oerhört tacksam över att jag fick lära känna någon som du, att jag fick äran att kalla dig för just morfar. Min älskade, kloka morfar.

Vi ses igen en dag! 🕊