För ett tag sedan så bestämde jag mig för att vinka av mitt förflutna, av många anledningar. Men främst för min egen skull.
Jag kom till insikt att om jag inte börjar leva här och nu, ja då kommer jag aldrig kunna leva fullt ut. Att där och då inse att jag måste förenas med det som varit för att kunna gå vidare gjorde mig glad på något vis. När jag insåg att jag faktiskt hade kommit till den tanken och sen inte låta det bara vara en tanke utan även gå till handling. Det fick mig att växa tre meter upp i luften. Det var som jag svävade på rosa fluffiga moln,
Jag insåg där och då en oerhört viktig grej och det var att jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan inte gå tillbaka och ändra på det som skett. Det jag däremot kan göra är att förändra hur det kommer bli framöver. Jag kan välja att leva i harmoni (ja så gått det går i alla fall) eller så kan jag välja att vara en bitter kärring. Och jag valde det förstnämnda.
Jag kan inte förändra på något som redan skett, jag kan inte gå runt och vara bitter och arg. För det hjälper inte mig i längden. Jag måste bara inse det faktum att jag faktiskt inte kommer få svaren på min frågor and that’s it liksom. Jag kommer aldrig att få veta varken det ena eller det andra. Jag kan heller inte vara förbannad på varför vissa människor gjort som dem har gjort.
Att hela tiden gå runt och tänka varför allt blev som det blev, jag kan och vill inte längre gå runt och fundera på varför mamma gjorde som hon gjorde, varför det blev som det blev mellan oss. Jag kan heller inte gå runt och fundera på hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått bo hos pappa, för ärligt det är ju ingenting jag kommer kunna få några svar på. Livet är här och nu så mycket vet vi alla fall. Sen att alla har olika bagage med oss det kan jag inte säga något om, för så är det. Du har ditt och jag har mitt.
Jag kan heller inte gå runt och fundera på om det hade sett ut på det viset, hur hade mitt liv varit då? Jag måste helt enkelt försöka gå vidare, för spelar det egentligen någon roll? Det som är viktigast är väl här och nu. Vill jag ha en förändring, ja då måste jag också göra en förändring. Och det är vad jag har valt att göra. jag måste släppa alla negativa tankespiraler och börja lyssna på mig själv.
Vill jag se en förändring så måste jaga börja med mig själv.
Och till alla er som trodde att ni kunde fälla mig, denna gången lyckades ni inte. Jag känner bara att nu får det räcka. Det är inte mitt problem om andra människor inte vill ha med mig att göra. Passar jag inte in hos er, eller att jag inte lever upp till er förväntningar så ja, då klara jag mig utan alla er. För jag är trött på att vara den som måste passa in i någon mall för att bli accepterad. När människor aktivt väljer att ta avstånd från mig då är det deras bekymmer. Jag vill inte längre rätta mig efter ledet, nu är det dags för mig att släppa allt och gå mig egna väg. Om någon däremot väljer att slå följe eller möta mig längs med vägen – ja då blir jag bara glad.
Att släppa på det som varit har jag kämpat länge med, men nu har jag kommit till den punkten där jag faktiskt måste inse att jag måste förenas med mitt bagage. Jag vill inte längre vara den som tar på mig en offerkofta. Det är slut med det. Ska jag kunna må bra så måste jag släppa på allt som varit, för det är först då som jag kommer kunna känna mig fri.
Så, nu tänker jag vända blad, börja på ett nytt kapitel på en blank och fin sida. Nu är det dags för mig att forma mitt liv precis så som jag vill ha det. Men trots att jag väljer blad så innebär ju inte detta att allt försvinner i en handvändning. Jag har fortfarande otroligt mycket kvar att jobba med. Men nu är jag i alla fall en god bit på väg.
Livets alla kantbitar har ändå skapat något otroligt bra och värdefullt; nämligen mig! Jag kanske är som en trasdocka, lite knasig och lite trasig men helt jäkla awesome ändå! 👏🏻❤️
Mina tankar & min historia 